Snarare kanske det är en fråga om att följa sitt hjärta och vad som känns roligt för en gångs skull eller hålla sig till det gamla vanliga och göra det smarta valet som gör folk i min närhet gladast och som egentligen är det rätta valet för min framtid. Better safe then sorry? Jag har faktiskt ingen aning längre, och vilket beslut jag än tänker på att ta får jag bara ont i magen.

Förbreder mig inför en av mina värsta dagar någonsin imorgon med att inte kunna somna idag... Perfekt när man ska upp kvart över 5 imorgon. Usch usch usch!!

Funderar om jag ska skriva det där inlägget med allt som snurrar i mitt huvud just nu. Förmodligen är det ingen bra idé och jag tänker inte göra det heller. Men samtidigt känner jag att jag verkligen behöver få ut saker. Det bara snurrar i mitt huvud av allting och det är så konstigt för egentligen mår jag så himla bra. Iaf med mig själv. Jag vet precis vem jag är och jag gillar det jävligt mycket. Det är i min omgivning jag inte har någon aning om vad som händer. Istället för att vara jag som flyter runt i världen så är det världen som flyter runt mig, som står helst stilla och tittar på världen som om den vore dum i huvudet. Jag greppar verkligen ingenting.

Så länge sen sist och jag hade väldigt gärna kunnat säga att allt känns bättre nu men det kan jag inte. Jag är så slut och jag orkar knappt inte längre. Jag klättrar för att sedan falla. Och jag kan fortsätta falla för jag kommer fortsätta försöka komma upp igen. Jag kan falla hundra gånger om för jag kommer inte sluta kämpa. Det finns inte ens på kartan. Det är bara så himla jobbigt och det tar tid att ens komma upp till en okej nivå innan jag faller neråt igen. Men det kommer. Det är inte på något sätt nära bra men jag försöker. Och det kommer bli bättre snart. För jag tänker inte ge upp.

Jag mår inte så bra så tänker inte skria här på ett tag. Eller jag vet inte hur länge. Jag måste bara komma över det här och det kan ta en dag eller flera eller en vecka. Jag vet att det kan verka som en löjlig grej för vissa men för mig sitter det kanske lite djupare än det verkar. Det är ingenting jag tror att andra förstår för jag förstår det inte alls själv.

Ibland är det konstigt hur gamla minnen, eller känslor, stannar kvar och bara kommer över en sådär helt plötsligt. Hur glad man än är så behövs det bara en liten händelse för en gammal känsla eller ett minne att kännas och vara så klart som när den var ny.

Usch, idag har jag inte orkat vara stark. Inte igår heller eller dagen innan dess. Men det vänder snart igen och då orkar jag. Det måste det för det gör det alltid ju.  Kanske redan imorgon? Annars så snart. Snart iaf.

Bollerups otroligt uttjatade "motto" eller vad man ska säga och som jag tidigare bara har skrattat åt. Nu börjar jag dock tänka om, för jag har faktiskt växt extremt mycket sen jag började här för 2,5 år sen. Eller ett tag kände jag mig otroligt liten och trodde att Bollerup förstört typ allt men sen ur askan har jag rest mig upp. Nu är jag faktiskt mycket starkare, även fast jag fortfarande har lång bit kvar. Jag vet vem jag är, även fast jag inte fortfarande vet vad jag vill senare i livet så vet jag iaf just nu vem jag är. Och det är långt mer än jag någonsin vetat tidigare. Samtidigt har jag växt otroligt mycket som person. Jag kan verkligen bjuda på mig själv i alla lägen nu, jag har lärt mig ta ansvar för en häst helt själv, jag kan ta ansvar för mina egna handligar och dess konsekvenser osv. Jag har helt enkelt växt upp, på riktigt. Visst hade jag kanske blivit såhär om jag hade gått på vilken annan skola som helst men jag är rätt säker på att vissa saker jag lärt mig inte hade kommit än om jag inte hade gått på Bollerup.

Jag är glad, tror jag. Försöker hitta lite mer människor som är glada. Jag behöver glada människor runt om mig just nu. Vill inte tappa min gladhet. Det vore tråkigt. Jag vill fortsätta vara glad glad och helst bli superglad!
ps. jag gillar er som känns lite bittra också, men jag gillar er mest när ni är glada.

Som ni kanske märkt har jag ingenting att skriva. Eller nej, nu ljög jag. Jag har massor att skriva, massor att få ur mig. Men för det första är detta inte ett lämpligt ställe att få utlopp för det och för det andra har jag ingen aning hur jag ska förmulera mig.

Slut, borta, aldrig mer igen. Och tack som fan för det. 2011 har varit tråkigt, smärtsamt, okänslosamt, ensamt och rätt händelselöst. Jag kan räkna mina speciella positiva händelser och upptäckter det året rätt lätt. 18 år, Håkan live, fina vänner, jag har lärt mig mer vem jag är men är inte ens i närheten av klar, jag har nästan slutat gräma mig över vad jag har förstört, jag har öppnat mig mer för iaf någon person och kanske något mer. Men i stort sett har det varit ett dåligt år för jag har inte känt någonting. Mer än lite smärta då och då när jag insett hur ensam jag är i ett hav av vänner och människor. Annars har jag varit så himla rädd för att känna något på hela året, enda från förra hösten. Jag har varit rädd för att bli sårad och för att känna nånting jag tror skulle vara lycka om det sen inte visar sig vara det.

Ibland vet man inte varför det gör ont.

Trött på att folk inte kan vara ärliga. Trött på att folk inte kan ta initativ. Trött på att inte finnas till i folks ögon. Trött på hela konceptet av vad tonårsvärlden är. Det känns gammalt och uttjatat. Är det för mycket begärt att något ska kunna betyda något? Inte nått seriöst, inte något mycket. Men bara nånting mer än nått som allt annat.

vad är hemma egentligen? Idag är första gången jag sover i mitt hus på tre veckor. Kan någonstans där man inte ens är på flera veckor räknas som hemma? Jag vill tycka det, jag vill se det här som mitt hemma. Men jag trivs faktiskt bra på Bollerup så länge jag är där och allt handlar om bollerup och jag inte börjar tänka på det här hemma. Jag gillar tom Bollerup mer nu än när jag egentligen hade som anledning att gilla det mest, av någon anledning.

Överallt i kroppen. På utsidan för att jag ramlade av hästen på vår allra första hoppträning. Egot fick nog också en smäll då. Sen gör det ont i hjärtat, i magen, i huvudet, i hjärnan.