Inte så mycket på vem det skulle handla om- det är väl rätt självklart att det är Hampus får räknas som min första kärlek ändå.

Men vad jag ska skriva, eftersom det kan finnas folk som läser det här som kanske känner honom bättre än mig och eftersom min ovillighet till att trampa folk på tårna vet jag inte hur jag ska beskriva vårt förhållande eller varför det tog slut. Enkelt sätt:

Fel plats vid fel tidpunkt i livet och på helt fel sätt. Egentligen, att det ändå höll i 9 månader är lite svårt för mig att förstå såhär i efterhand. Jag känner inte direkt att gå in på det för mycket, out of respect for others.

Det blev iaf till en vana istället för den här "brinnande passionen" (jag vet hur löjligt det låter men vet inte hur jag ska förklara) allt för snabbt och under sista tiden vet jag knappast om det ens fanns några "kärlekskänslor" kvar eller det var bara som man lurade sig själv till att tro.

Men innan det var det ju bra, innan sommaren ungefär. Även fast vi hade en komplicerad början, som jag fortfarande hatar mig själv för, så blev det bra. De månaderna var verkligen roliga och bra och jag mådde liksom bra. Det var liksom fortfarande nytt och inget hade hunnit blivit ingått och vant än. Under den tiden var jag så jävla kär.

Sen kom en jobbig, upptagen sommar från bådas sida och en period i mitt liv då jag inte mådde så himla bra och det var väl någonstans där vi ville olika håll typ och ja.

-

Jag vet inte vad det mer finns att skriva. Ja, han var väl det som man kallar "sin första kärlek" och jag tycker såklart fortfarande om killen, än dock inte på samma sätt som innan. Men under 9 månader, om inte längre innan det, var han ändå en av de viktigaste personerna i mitt liv och han vet förmodligen mer om mig än någon annan så det är ju självklart jag fortfarande tycker om honom annat vore ju inte ens rimligt.