Det är så jag är som människa. Jag är en sån som blir förtjust i folk snabbt. Jag faller för killar jag knappt känner, bara de tycker om mig och ger mig lite uppskattning så blir jag "förälskad". Lika snabbt kan jag sen glömma bort min förra "obsession" och gå vidare tills nästa. För så är det verkligen. Jag kan knappt minnas någon gång i mitt liv då jag inte varit fast vid en speciell kille. Inte som pojkvän, oftast inte. Men just att jag alltid brukar gå runt och liksom bara en person på hjärnan. Men det är jag säker på att det inte är kärlek. Det är bara en personlighetstörnig jag har.

Men om jag ändå ska redogöra hur jag ser på kärlek just nu i mitt liv, helt oberoende på mina egna känslor för nånting utan bara begreppet kärlek, så tror jag det finns två sorter.

En liksom sprudlande kärlek. Att man känner att man bara vill vara med en här personen och just det att man blir "kär och galen" relativt snabbt. Den liksom "klassiska" synen på kärlek. Som finns i alla filmer, i de flesta förhållande vi ser runt om oss.

Den andra sidan är att älska någon och känna kärlek för denne är nånting man kan lära sig. Till exempel i arrangerade äktenskap. Folk blir förundrade hur föräldrar kan tvinga sina barn att gifta sig med en person de inte känner. Men faktiskt så håller flera av dessa äktenskap bättre än "vanliga", just för att parterna i förhållandet växer ihop och tillsammans växer och byggs det upp en kärlek och dessa människor kommer till att älska varandra på precis samma sätt som i "vår klassiska kärleks-syn".

Nu menar jag inte att jag är en förespråkare för arrangerat äktenskap, det var bara ett exempel. Ett annat är personer som varit kompisar väldigt länge och inte haft mer känslor än på kompis-plan men sen blir de kanske kära, och börjar älska varandra på ett annat sätt än innan, även fast ingenting har förändrats "ytligt" mellan de eller i deras liv.

Jag tror inte heller att dessa båda sätten passar alla människor. Vissa kanske inte kan bygga upp kärlek på långsikt och vissa blir kanske inte bara blixtkära sådär. Det brors ju helt på vilken personlighet man har.

-

Jag säger inte att nått är rätt eller fel utan nu är ju detta bara mitt sett att se på "vad är kärlek?" för tillfället. Fråga mig igenom om nått år och jag tror inte svaret eller min syn att se på det kommer vara likadant. Som sagt tror jag att synen på kärlek är nånting som utvecklas tillsammans med nya erfarenheter man får i livet och ju mer man växer upp. Enligt mig, är synen på kärlek aldrig fullständig.