I'm alive, och det känns.
Gaaaah, mitt värsta ridpass på Cossi på huuuuur länge som helst, till en början iaf. Det har nog inte gått såhär dåligt sen i somras, då hon bara stannade och stegrade och dummade sig. Det gör hon som tur är inte nu längre, men idag gick det verkligen inte bra på andra sätt. Första gången i parken som sagt, på vägen dit var ALLT läskigt men vi kom ner med bara ett litet försök från lilla damen att vända. Väl i parken var allt läskigt först och sen var det inte så läskigt. Men hon var spänd och sååå okoncenterard. Kunde inte göra nånting för att få henne att koncenterera sig på mig, allt annat var mycket roligare att springa och titta på. Jobbade säkert i en tjugominuter i skritt och trav där hon sammanlagt kanske var koncenterad på mig i max 5 min. Det är alltid roligt... Sen skrittade jag bara ett tag och bara försökte få henne att ta min yttersida minsta lilla och gud vad sur hon var. Sköt ut en bog dit och en bakdel dit och sen den andra bogen. Jag var verkligen tvungen att ha koll på precis varandra kroppsdel på både mig och hästen annars så gick det inte alls.
Då var jag nästan nära på att ge upp men precis då så slappnade hon av, äntligen!!! Vi kunde skritta och trava i båda varven och hon var lugn och avslappnade och lyssnade. Halleluljahmoment på ett ungefär. Jätteduktig var hon och jag är glad att jag inte gav upp och avslutade innan hon släppte. Efteråt var vi båda två redigt svettiga och trötta och nu känns det att man lever.
Annars så är det nog bara till att rida mer i parken så kommer hon nog slappna av tidigare och tidigare för varje gång. Min lilla töntiga underbara häst ♥
Kommentarer
Trackback