Jag har försökt att bara låtsas som ingenting. Jag har försökt att prata med dig. Jag har försökt att inte förvänta mig nånting alls även fast det var dig jag trodde högst om innan. Bara det att ingenting verkar funka och jag orkar helt enkelt inte mer. Jag orkar inte att du ska vara en anledning som drar ner mig just nu.

Därför kan jag inte se dig likadant som jag gjorde innan. Du klarar inte längre av att vara det jag behöver att du ska vara, det du en gång var. Jag kan knappt se dig så försen du kommer underfund med dig själv eller vad det nu är det du behöver göra. Men jag vet att jag måste försöka ställa upp just nu även fast det känns som om du tar mig för givet eftersom jag alltid varit där. Och jag kommer fortsätta vara där. Jag älskar dig men verkligen, du borde försöka förstå vad du har nu så att du inte senare behöver titta tillbaka för att inse vad du en gång hade...