Mycket längre text borttagen.

Jag är fortfarande förvirrad över dig och mig och honom och henne och oss och ni.

Jag saknar dig fast ändå inte. Ändå inte alls. Eller jag vet inte om det är dig jag saknar eller tanken av dig. Men jag tänker inte på dig så mycket heller längre. Ibland går det dagar utan att jag gör det. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, nått jag vill eller inte. Mestadels gillar jag det. Jag kan fokusera på annat istället för att tänka på ord du sagt som inte vill lämna. Ord du är en jävla idiot för som sagt men som jag ändå inte har kunnat skjuta ifrån mig, även fast jag vet att det är tomma ord utan betydelse. Bara ord av säkerhet, något att kanske hoppas vid. Jag har faktiskt släppt de orden, orkar inte tänka längre på varför du sa så. Vad meningen var, om de orden är lögner, hur ska jag kunnat veta vad du talat sanning om? Jag tänker inte på det lika mycket längre, klamrar mig inte fast vid dem. Släpper taget och låter orden och de påhittade löftena flyta iväg. Jag går vidare och det långt bort från där du är. Jag behöver inte dem orden och jag behöver verkligen inte dig.