2011
Slut, borta, aldrig mer igen. Och tack som fan för det. 2011 har varit tråkigt, smärtsamt, okänslosamt, ensamt och rätt händelselöst. Jag kan räkna mina speciella positiva händelser och upptäckter det året rätt lätt. 18 år, Håkan live, fina vänner, jag har lärt mig mer vem jag är men är inte ens i närheten av klar, jag har nästan slutat gräma mig över vad jag har förstört, jag har öppnat mig mer för iaf någon person och kanske något mer. Men i stort sett har det varit ett dåligt år för jag har inte känt någonting. Mer än lite smärta då och då när jag insett hur ensam jag är i ett hav av vänner och människor. Annars har jag varit så himla rädd för att känna något på hela året, enda från förra hösten. Jag har varit rädd för att bli sårad och för att känna nånting jag tror skulle vara lycka om det sen inte visar sig vara det.
2011 har mest varit ett sätt att komma tillbaka efter 2010 när allt gjorde så jävla ont. 2012 får istället vara året då jag börjar känna igen. Inte vara rädd för att det ska göra ont, för att det inte ska bli som jag hoppats. För det kan jag göra ont och vissa saker kommer förmodligen göra det med. Men det kan också kännas bra, lyckligt och roligt. Det måste kunna kännas så också.
Jag ska ta studenten, gå på bal, ta körkort, tatuera mig, bli kär, hitta någon som tar bort min ensamhet och som jag verkligen kan känna att jag betyder mest för , börja bli vuxen på riktigt, vara ungdom på riktigt. Och det ska jag fan göra kännande.
Man måste genom skam. Man måste genom drömmar.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Kommentarer
Trackback
