Som den där känslan jag kände just i det ögonblicket vid sista kramen innan du gick härifrån. Det kändes så tomt och samtidigt så gjorde det så fruktansvärt ont. Som om något slitits ut ifrån sin plats min kropp i en millisekund för att sedan slarvigt tryckas in igen på sin plats vid min vänstra lunga igen. En sekund av tomhet och sen bara smärta. Den känslan kan ibland bara komma över mig igen. Speciellt vid tillfällen då jag blir lämnad, nekad eller inte får vara med. Det är som om den här känslan tar mig tillbaka till precis den millisekunden då jag kände den för första gången. Och det gör precis lika ont som det gjorde då. När jag inte betydde nånting, när jag bara satt ensam kvar. När du var den första jag hade velat berätta för, men det var du som lämnade mig. Jag är så rädd för att känna den känslan mer men endå kommer den över mig igen. Ensamheten, hjälplösheten, utanförskapet. Millisekunden av tomhet och smärta.