För mig är respekt en av de viktigaste sakerna som finns. Att visa respekt för andra människor är faktiskt inte så svårt som det verkar på folk. Eller folk måste ju tycka det är svårt eftersom knappt en jävel visar det? Jag kan själv erkänna att jag visar respekt för alla, eftersom det är det man ska göra. Jag säger inte att jag är någon supergod människa, för det är jag långt ifrån.Jag är varken bra på att älska eller förlåta. Men jag visar respekt för folk som gång efter gång har visat mig noll respekt tillbaka. Det kanske verkar lite dumt eftersom det påstås att respekt är något man förtjänar, och det stämmer säkert. Så varför ska jag då visa respekt åt dessa folk i min närhet som inte visar mig, eller någon annan, respekt? Ibland kan jag själv tycka det är idiotiskt av mig att göra det, speciellt de senaste månaderna.

Egentligen är det synd om dessa människorna som inte kan visa någon respekt, eftersom de inte heller respekterar sig själv. För att kunna respektera andra måste du kunna respekta dig själv, det är jag övertygad om. Jag tänker kanske att om jag fortsätter visa respekt mot dessa människor kanske de lär sig att tycka om och respektera sig själv, vilket leder till att de i sin tur lär sig respekta människor i sin omgivning.

Jag vet inte, Än så länge verkar det ju inte funka. Och jag börjar bli så trött på det. Jag är trött på denna nästa-vuxen-så-jag-måste-bete-mig-som-en-fjortis-för-att-förneka-det-för-mig-själv perioden som alla Sveriges 18-22 åringar lever i. Jag är ledsen, men jag kan inte leva i det. Inte för att jag vill det heller men jag kan inte. Jag vill bara bli vuxen på riktigt och där folk lärt sig respektera, älska och förlåta både sig själv och andra. Men jag har några år tills dess känns det som, både för mig själv och för min omgivning. Speciellt för mig själv, jag är nog inte ens hälften av så vuxen som jag vill försöka vara. Och tills dess är det bara att fortsätta att se glad ut, skaka på huvudet och säga att det är lungt.